Min första regression som var 1993, tror jag
Det kommer ett grönt ljus i olika nyanser, allt är lugnt och fridfullt. Jag känner verkligen lugnet. Det känns som om jag skulle kunna stanna här i en evighet. Strax blir det svartare och jag grips lite av panik. Paniken sitter i hjärtat och i bröstet. Det är samma känsla som kommer om jag är i en hiss eller sitter i ett flygplan, en panikkänsla, jag kan inte andas och inte komma ut. Det känns som om jag har svårt för att andas och det bultar i bröstet. Jag grips av panik och ångest.
Här minns jag att terapeuten kom till mig och försökte göra det lättare för mig att andas genom healing. Efter en stund gick det lättare och vi fortsatte. Det känns som om jag svävar, kan varken stå eller sitta.
Här är varm och skönt. Allt är fridfullt. Fortfarande är det svart (mörkt) men ändå ljust. Jag kan inte förklara närmare.
De känns mjuka och jag svävar fortfarande. Det känns som om jag är ett foster inne i livmodern.
Jag känner ett tryck på mina fötter, får väldigt ont i mitt högra ben. Sedan får jag ont i armarna och händerna. Händerna känns som stora blyklumpar. Nu har jag värk i axlarna. Men fortfarande värker mitt högra ben och händerna känns som blyklumpar. Nu har paniken försvunnit.
Någon drar rätt min högra fot. Den går liksom inåt mot det vänstra och måste rättas rakt. Någon lindar in båda mina ben. Jag känner mig som en fånge och kan inte röra benen
Efter en stund försvann den känslan och annat kom upp.
Jag är på en äng. Här springer jag runt och är lycklig. Jag skrattar och liksom leker med mig själv och med vinden. Jag stannar och plockar blommor. Blommorna är vita precis som hundkex. Jag är 5-6 år och har en klänning på mig. Jag kan inte se klänningen, bara känslan av att ha den på mig. Allt blir tyst en liten stund och sedan får jag upp en bild.
Jag har så ont i huvudet på vänster sida. Jag ser mig själv ligga i en liten säng med bandage runt huvudet.
det finns en kvinna och en man här. Men mitt huvud värker så.
Det är min mormor. En rund tant med randig klänning och ett vitt förkläde. Klänningen går ända ner till golvet. Förklädet är helt alltså inte ett midjeförkläde.
Jag ligger i en timrad stuga. Här finns inga tapeter. Timmerstockarna är runda och går längs huset. Inte uppifrån och ner utan från sida till sida. Dom är nästan bruna och mycket vackra. Jag tycker om de timmerstockarna. Jag ser några kokkärl som hänger på väggen och en nästan trekantig öppen spis. Ingen rak som jag har nu utan en trekantig och ändå lite rund. Det är svårt att förklara. Stugan är liten och jag ser bara ett rum. Mormor står över mig och byter bandage. Jag har så ont i huvudet. Min tanke är varför har jag ont i vänster sida. Jag brukar ha ont i höger i detta livet. Tycker det är en märklig känsla. Jag fick smärtan genom att jag
ramlade och slog mig i huvudet. Det var en stock eller bjälke.
Jag var hos hästarna när jag ramlade och slog mej.
Hästarna är fina jag ville klappa dom. Här finns två fina ljusbruna hästar med vita bläsar. Hästarna är mina vänner. Men jag får inte var här. Jag var på stora gården i stallet.
En man jagade mig. Jag springer och springer. Paniken stiger och det börjar göra ont i bröstet vid hjärtat på mig igen. Jag är tillbaks dit vill bara komma ut, ser en dörr men hinner inte. Jag ramlar och slår huvudet i en bjälke.
Jag får inte vara i stallet. Mannen är alltid elak mot mig. Han är stalldräng och har hand om hästarna. Ingen utom han får röra dem säger han. Men jag ville ju bara prata med dom och klappa dom. Jag känner honom från detta livet. Här har han också varit stygg och elak mot mig även i det liv jag lever idag.
Jag låg kvar på golvet då kommer det en annan man och lyfter upp mig. Han bär bort mig till stugan och in i den. Sedan lägger han mig i sängen.
Han är alltid snäll. Han pratar med mig. Kommer då och då och hälsar på hos mormor och mig. Jag känner att jag känner honom i detta livet.
Det är bara mormor och jag som bor i stugan. Jag ser en katt och några höns som går på gården.
Jag står vid den stora gården vid gaveln på stallet och tittar på det stora vita huset. Jag är nu 13 – 14 år. Där står två barn. En pojke och en flicka. Men mormor har sagt att jag inte får leka med dem. Pojken har grå korta byxor. Byxorna släpper strax nedanför knät. Sedan har han grå strumpor. Flickan har en fin klänning randig med ett vitt förkläde. Hon har flätor. Barnen har så fina kläder. Jag avundas dem de fina kläderna. Det ser ut som om de är på väg till skolan.
Jag har en korg i handen. Min klänning är sliten och grå. Jag är på väg till skogen och skall plocka bär. …. Jag hittar inga bär. Men här är massor av svamp. Mormor blir glad när jag plockar svamp.
Tystnad en lång stund och sedan ser jag mer.
Jag är på en dansbana mitt ute i skogen. Men ändå i en glänta. Den har trägolv och liksom pinnar vid sidorna. Där finns minst två stycken män som spelar fiol. Den ena är mannen som är snäll och som jag även känner i detta livet. Många ungdomar dansar. Jag också. Jag har en fin blommig klänning som slutar vid ankeln. Skorna är låga och bruna. Här är jätteroligt men här finns bara ungdomar. Vi dansar hela natten sedan går jag ensam hem.
Jag tycker om ensamheten och vill inte prata så mycket med andra människor. Jag vill ha tyst runt om mig. Tystnaden är viktig för mig. Jag går mycket i skogen och tänker.
Mitt arbete är som sömmerska. Jag får hem tyg och kläder från gården. Dessa syr och lagar jag. Det är arbetskläder.
Jag får upp 1847 kanske det kan vara början på 1800-talet. Jag tror att jag är i Sverige i de småländska skogarna.
Mor dog då jag föddes och jag vet inte vem min far är. Min mormor vet inte heller vem han är.
Tystnad
Min Mormor ligger i sängen och är sjuk. Jag matar henne med en sked, någon form av soppa. Hon är mycket dålig……. Nu har mormor dött. Begravningen var vacker. Begravningskaffet dricker vi i stora huset. Jag ser många fint klädda människor. Tanterna har svarta klänningar och vita förkläden. Klänningarna är långa. Ärmarna är sedd från handleden snäva upp till armbågen och sedan i en liten puffärm. Jag kan inte se något ansikte.
Prästen kan jag se med jag känner honom inte. Han har grått skägg massor i hela ansiktet. Tunnare hår på huvudet men ändå grått och han är stor. Han fyller ut rummet. Jag kan inte sluta tänka på honom och de ögonen han har. Måste var någon jag känner eller kommer att känna. (idag vet jag vem) Jag sitter själv. Ingen pratar med mig. Prästen ler mot mig men säger inget. Jag är ca 30-35 år.
Jag är åter i stugan och då är jag är ensam. Men ibland kommer den snälle mannen från gården och hälsar på.
I detta livet har jag bara känt honom en liten tid. Men det känns som om jag känt honom länge. Jag kan prata med honom om det mesta. Han förstår mig. Jag fortsätter att bo ensam i min stuga sedan mormor dött. Jag har varit mycket lycklig i detta liv. Jag har själv valt ensamheten. Jag har haft närheten till skogen och samtidigt haft katten att prata med.
Detta var alltså min första regression som gjordes någon gång under 1993. Under veckorna som följde blev jag mer och mer konfunderad…. hade jag sett rätt? Var det jag som så saker från ett av mina tidigare liv eller var det bara fantasier?
Som många av er förstår så var frågorna många och jag hade inte en chans att få dem förklarade.
Under månaderna som följde så gjorde jag flera regressioner tillsammans med denna terapeut. Vi hade lika roligt varje gång för mina regressioner var annorlunda jämförelsevis med andras. Jag såg nämligen mer i detalj än många andra. Många gånger då man går ner och ser tidigare liv så känner man och anar mer än man ser. Men jag kunde gå ner och titta på detaljer som svamp, gräs, vad som hände på väggar etc. Och detta gjorde att terapeuten tyckte det var ovanligt och dessutom roligt med mina “liv”.